kärleken

KÄRLEK... de e väl ett underbart ting! Åtminstone när de är rosenrött o man just då inte känner av några taggar ;)

Kärleken.. den första... allra, allra första (förutom mamma då) den upplever min son nu.. 5 år gammal, de är så kul att se honom o höra honom prata om den allra sötaste lilla flickan på dagis som han nu är så förälskad i och till råga på allt är den dessutom besvarad av söta lilla Vilma..

"De är så kära de två"  intygar fröknarna med ett leende när Anton bubblar på om att Vilma ska han minsann gifta sig med.. i kyrkan dessutom för de har ju mamma o pappa gjort sen ska de ha barn med..
(ojojoj framtidsplaner)

För ett tag sen klippte min man killarnas hår (snaggade dem) o Anton va stolt o lycklig för en minut eller två för nu hade de ju samma frisyr alla tre, pappa, Anton,Victor o de va ju riktigt snygga..
Men så efter en stund blev han så där fundersam som bara Anton kan bli (drömmande blick) o plötsligt bubblade ur honom att nu va han ju bekymmrad: HUR skulle nu Vilma känna igen honom när han kom till dagis? Nu kanske hon inte skulle göra de o då kunde de ju inte gifta sig.. 
Å innan jag hann svara hade han hittat sin lösning : Jag vet mamma, jag säger bara: De e jag Anton Lasson så vet hon ju att de är jag.. Lite småskrattandes så klappade jag honom på huvudet o sa: Du ska se att de löser sig :) En enkel o självklar lösning inte sant!

Han berättar ju oxå dagligen om deras små äventyr när de leker bland annat har ju Vilma pussat honom flera gånger o skrattat men de gör inget för han pussar tillbaka sen så brukar Vilma säga att hon har tjock mage (suger in den i profil) medans Anton säger: Du har ingen tjock mage.... jo.. nä.. jo.. näe
(tänk va tidigt de lär sig o fiska komplimanger o spelet mellan man o kvinna!) sen är de väldigt noga med att hålla handen så fort de bara kan...

Den första kärleken.. den är ju oskyldigt underbar utan krav o prövningar!

Tänk om man den hade kommit ihåg tyvärr gör jag inte det.. Kommer bara ihåg de första tonårskärlekarna ( de va ju så, man blev kär i allt) o de krossade hjärtat...
Men sen kommer jag ju självklart ihåg den eviga, riktiga, villkorslösa underbara kärleken jag upplever med min fina man (det finaste jag har förutom barnen såklart!)

Vad skulle jag gjort utan denna man som lika ofta som jag skulle gå genom eld o vatten för honom så skulle jag kunna kasta in honom i de oxå.. men det är väl så vuxenkärleken den är.. En balansgång mellan gott o ont.. Men den riktiga kärleken den  hugger i hjärtat när man tänker på att man kan förlora den eller när man känner att denne man kan se mig med när jag är 100.. lika lycklig som nu, man känner sig så självklar i dennes sällskap (det är kärlek för mig iaf)..att man klarar sig genom alla prövningar med kärleken lika stark o frodande som innan!

Allt detta har jag med min underbara Martin o jag önskar så att alla skulle få uppleva den på ett eller annat vis i sitt liv..

Antons första kärlek är med söta lilla Vilma o oavsett om de blir henne som han så gärna ska gifta sig med så vill jag inget annat än unna o honom livets oskyldighet som bara barnen har kvar o hoppas på att han en dag får uppleva den riktiga, ovilkorliga kärleken (oavsett om de nu blir Vilma eller inte ;) )

Att känna sig älskad o att älska är en av livets underbaraste gåvor!
Oavsett om man är fem eller trettio år!